Still a little bit hard to say what's going on...
Nu när jag ändå inte har något bättre för mig om dagarna kan jag väl lika gärna försöka ta tag i det här och skriva av mig lite.
Lumpen är slut om man nu kan säga så, det känns konstigt. Alla människor som man haft runt sig hela tiden är helt plötsligt utspridda i landet igen. Efter 11 månader tillsammans med 50 andra människor kan man inte gå därifrån oberörd. Varenda en från plutonen har lämnat ett märke, ett spår, efter sig och det kan man inte bara kasta av sig. Behövde man någon att prata med, skratta med, gråta med så var det bara att gå ut i korridoren och det fanns alltid någon där. Det finns några personer som jag saknar allra mest, och det är dom personer som bor längst bort. Adler, Nilsson, Karlsson och inte minst Leijding (även om hon är kortast bland de fyra nämnda). Hur fan ska jag lyckas med det jag åtagit mig om jag inte har världens bästa stridsparskamrat vid min sida? Som alltid funnits där när jag behövt henne? Som jag flippat med, gråtit med, varit sur på (även om det bara hänt typ en gång, hur lyckas man hålla sig?) och varit glad med? Som varit den första jag berättat saker för, den absolut sista jag vill hålla något borta från? Leijding, hur ska vi klara oss?
Livet går vidare, och snart är jag tillbaka i storstaden och Kungsängen/K1 igen. Som befäl. Helt plötsligt är det jag som ska lära ut, utbilda dom nya rekryterna i hur man står i givakt, lystring ställ, manöver. Hur man går i takt, hur man armpendlar, vad BRAK innebär, hur man packar en stridspackning, hur det ska se ut i skåpet (haha). Hur man lämnar av, hur man ger klartecken, hur man anmäler och anhåller (och skillnaden mellan dom två).
Jösses.
Lumpen är slut om man nu kan säga så, det känns konstigt. Alla människor som man haft runt sig hela tiden är helt plötsligt utspridda i landet igen. Efter 11 månader tillsammans med 50 andra människor kan man inte gå därifrån oberörd. Varenda en från plutonen har lämnat ett märke, ett spår, efter sig och det kan man inte bara kasta av sig. Behövde man någon att prata med, skratta med, gråta med så var det bara att gå ut i korridoren och det fanns alltid någon där. Det finns några personer som jag saknar allra mest, och det är dom personer som bor längst bort. Adler, Nilsson, Karlsson och inte minst Leijding (även om hon är kortast bland de fyra nämnda). Hur fan ska jag lyckas med det jag åtagit mig om jag inte har världens bästa stridsparskamrat vid min sida? Som alltid funnits där när jag behövt henne? Som jag flippat med, gråtit med, varit sur på (även om det bara hänt typ en gång, hur lyckas man hålla sig?) och varit glad med? Som varit den första jag berättat saker för, den absolut sista jag vill hålla något borta från? Leijding, hur ska vi klara oss?
Livet går vidare, och snart är jag tillbaka i storstaden och Kungsängen/K1 igen. Som befäl. Helt plötsligt är det jag som ska lära ut, utbilda dom nya rekryterna i hur man står i givakt, lystring ställ, manöver. Hur man går i takt, hur man armpendlar, vad BRAK innebär, hur man packar en stridspackning, hur det ska se ut i skåpet (haha). Hur man lämnar av, hur man ger klartecken, hur man anmäler och anhåller (och skillnaden mellan dom två).
Jösses.
Kommentarer
Postat av: Åke!
VBS! Det här kommer bli tufft, känns redan att det är någonting som fattas när jag är på norrländsk mark igen. Hade varit fett värt att ha en Läckan här ;) men vi får se till att vi inte ses alltför sällan! Puss&Kram Nisse!
Trackback
